Pekingnesen först och Spanielen längre ner.Sedan lite allmänt om hunden

Pekingese are very lovable, Not bad tempered
like many people had been led to believe.
Pekingese are happy to please, Suspicious of strangers. The Pekingese is also known as the 'Lion Dog', with their full mane, and pear shaped body they do resemble the king of the jungle. It is often said,
 should the Peke meet his namesake, the Lion, he may be undaunted, he has no fear of animals many times his size.

Pekingese make GREAT watchdogs, they barks at
 any unusual noise, BUT never bark, just to be barking. Pekes Love to romp and play, Take long Walks, or just sit quietly by your side for hours. Pekes Love all the attention they can get, although they are very happy sharing affection to other pekes.
Pekes are hardy little dogs, with the stamina much greater than their size. Most Pekes have very clean habits, and love getting groomed.
 Most are unhappy if their coats get dirty.

Pekes Love to show off, Standing up as tall as they can, stretching their paws upwards towards you, and speaking for your attention. They use there paws in Play a GREAT deal like kittens.

Pekes walk with a side-to-side rolling gait,
trying to distribute it's weight evenly on its short legs. They are very fun to watch run or walk towards you. They are extremely beautiful runners, with their long hair, waving in the wind. Pekingese are usually very devoted mothers.

Usch vilken översättning. Har försökt frissera till den, men gör mer senar: Så här blir det via Google översättning . SUCK !!!

Länge världens populäraste dvärghund!

L ejonhund, Palatshund, Pekingeser .

                 
             Detta fotografi är från 1904, där ser man tydligt likheten med Spanieln.

Låt oss först slå fast att trots att Pekingesen räknas till hundsläktet så är detta inte frågan om en hund i vanlig bemärkelse.

Pekingesen besitter en extra dimensioni sin personlighet, och därför måste vi fantaster erkänna att efter en tids samvaro med denna ras så ter sig andra hundar lite bleka och ointressanta!


         

Varje Pekingese vet att den har kejserliga anor och uppträder med mycket värdighet och stil.

De är inte ömtåliga i sin läggning utan visar i många situationer oerhörda starka och stoiska inre krafter, en speciell påfallande robusthet.

En komplikation dock, något som har blivit många Pekars öde är att de med sitt stora mod saknar alla former av självbevarelsedrift, i deras ögon finns inga fiender som inte kan bekämpas. Detta kan bli fatalt i samröre med andra hundar.

De flesta Pekingeser intar en lite avvaktande hållning till främlingar, de fick ju tidigt i Kina lära sig att "bita de främmande djävlarna". Men får de lite tid på sig så närmar de sig så småningom de gäster som kommit till hemmet. När en pekingese så bekantat sig och gillar en person så har han eller hon en lojal vän för livet.
En Pekingese blir blir i högsta grad en familjemedlem, man kan inte förvänta sig någon direkt vanlig lydnad utan allt sker i samförstånd.

Detta är frågan om hundar som i en del situationer är envisa och därför är det ändå tillrådligt att på vissa sätt visa att det i slutändan är husse och matte som bestämmer, att t.ex. klorna måste klippas trots att detta inte innebär något större nöje.

I umgänge med pekingesen står det alldeles klart att de inte är något nytt påfund, att de med sina mörka och kloka ögon sett mycket hända. Att de kommer från mittens rike, Konfusius förlovade land, och där upplevt dynastiers uppgång och fall under tusentals år.
Pekingesen är helt enkelt kärleksfull, ljuvlig och unik kulturhistoria!

Kanske är den även den äldsta som ras betraktad, för den leder sannolikt sin härkomst till Kinas allra mörkaste forntid, förmodligen till den tid då Konfutses läror blev statsreligion - och då rör vi oss i en tidsålder omkring 400 f Kr.
Men det var först under Tangdynastin (618 till 907) man började renodla rasen. Och visst kan man väl bakom pekingesens tunga, inåtvända ansikte ana uråldriga kulturer.
En berömd gammal kinesisk sägen vill rent av låta påskina att pekingesens egenartade ras skulle ha sin upprinnelse i ett lejons förälskelse i en liten silkesapa. Eftersom en viss besvärande storleksskillnad mellan det kejserliga stolta lejonet och den lilla silkesapan onekligen förelåg, nödgades det kärlekskranka lejonet uppsöka ortens "medicinman".
Denne ordinerade lejonet att tre gånger varje dag inta en tesked full av en speciell mixtur. Inom loppet av några få dagar hade kuren gjort avsedd verkan. Lejonet hade blivit lika litet som silkesapan.
Men det fanns något som inte krympt och det var lejonets berömda mod. Följaktligen skred hangenast till verket och friade till den utvalda.
Den första lilla Pekingesetelningen lät sedan inte vänta på sig, och så var snart ruljangsen i full gång.
En riktigt liten hjärteknipande historia väl avpassad för den lilla lejonlika pekingesedvärghunden.

Kom till England på 1800-talet
Till England kom Pekingesen först efter plundringen av Peking år 1860. Dessförinnan hade kineserna lyckats förhindra att någon av de små lejonhundarna kom i händerna på utlänningar.
När militären (marinkårssoldaterna) bröt sig in iSommarpalatset, blev det för mycket för kejsarens faster. Hon var den enda medlemmen av den kejserliga familjen som vägrade fly.
Istället begick hon självmord och lämnade fem pekingeshundar kvar åt sina öden.
Valparna togs om hand av de engelska soldaterna och följde sedan med dem hem till England.
En av dessa, en liten tik som döptes till Looty (av eng. loot=krigsbyte), överlämnades till drottning Victoria.

      
                            1910 ( Chacira upp till dan )

             

                           1919

 

                   

                          1930

Den Tibetanska Spanieln är egentligen inte en riktig spaniel utan det var människorna i Tibet som valde att kalla hundarna spaniellar efter de populära hundraserna i Europa. Detsamma gäller Tibetansk Terrier.

Den första kända Tibetanska Spanieln som kom till Europa var antagligen Lhasa, som fördes till England år 1905.
Doktor Greig som var känd för att vara en aktiv uppfödare av Tibetanska Terrier-hundar, började på 1920-talet avla Tibetanska Spaniel-hundar.
1934 grundades den första klubben för Tibetanska hundraser, men andra världskriget stoppade all hundhobby.
Efter kriget hittade man bara en Tibetansk Spaniel i England, nämligen hanen Skyid och med honom startade en ny kennel .

Rasens popularitet växte snabbt i de västerländska länderna.

Den Tibetanska Spanielns huvud är litet jämfört med kroppen. Nosen skall helst vara svart.
Ögonen är mörkbruna, klara och livliga. Ögonen sitter rätt lång från varann. Ögonvitan får inte synas.
Den Tibetanska Spanieln försöker alltid titta förbi främlingar.
Svansen är fäst högt upp, mycket lurvig och bildar en liten, lös "kringla" ovanför ryggen.
Om hunden är glad kan den vifta lite lätt på svansen, men om den känner sig mindre glad kan svansen glida ner från ryggen, nästan mellan benen.
Den  rör sig glatt, nästan skuttar fram och den rör sig självsäkert framåt med en gnutta värdighet.

http://www.dogbreedinfo.com/tibetanspaniel .htm

Hund (Canis lupus familiaris) (tidigare även Canis familiaris) är en tam underart av varg (Canis lupus). Hunden sägs ofta vara människans bästa vän, och finns i många olika raser, vilka i Sverige organiseras av Svenska Kennelklubben, riksorganisation för svenska hundägare.

Läran om hundar kallas kynologi. Honhunden kallas tik och dess ungar kallas valpar.
I dag räknas vargen (Canis lupus) som hundens stamfader Vargen utvecklades för mellan 40-60 miljoner år sedan och utveckling till hund startade troligen för omkring 76 000-135 000 år sedan, vilket analyser av mitokondriellt DNA har påvisat.

Dagens cirka 400 hundraser får anses som människans längsta avelsexperiment och har gjort hunden till jordens mest varierade däggdjur. Arkeologiska fynd visar att förhållandet mellan människa och hund var etablerat redan vid den senaste istiden för cirka 10 000 år sedan och annan forskning gör gällande att domesticeringen av hunden påbörjades redan för 15 000 år sedan. När hunden kan anses ha blivit tam är dock osäkert.

Ett forskningsteam lett av Peter Savolainen  vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm har påvisat att den moderna hunden förmodligen härstammar från 5 distinkta vargpopulationer.
Teamet har studerat en rad prover med mitokondriellt DNA från hundar och vargar och de fann att alla hundar kan delas in i 5 olika genetiska grupper, där 3 av grupperna omfattar mer än 95% av provresultaten. Analyserna pekar mot att hunden har uppstått i östra Asien och Savolainen menar på att det förmodligen skedde i Kina, men slutgiltiga bevis saknas fortfarande.
 Genom dessa analyser har man kommit fram till att merparten av världens hundar delar på en gemensam stamfader för cirka 40.000 år sedan och detta menar Savolainen är en indikation för att domestiseringen påbörjades redan då. Forskarteamet fann dock flera subgrupper bland de större grupperna vilket kan tolkas som bevis för att de tidiga hundarna fortsatte föröka sig med vargar och att deras avkomma först domestiserades för cirka 15.000 år sidan. Båda dessa resultat och tolkningar är omstridda bland forskare och kynologer världen över.
de äldsta skelettresterna som man funnit av hundar är cirka 30.000 år gamla och härstammar från tiden efter Cro-Magnon (Homo sapiens sapiens). Dessa skelettrester har alltid återfunnits i direkt anslutning till skelettdelar av människa vilket gav den det vetenskapliga sufixet familiaris.

I Sør-Varanger i Norge har man funnit rester av den så kallade varangerhunden som man daterar till cirka 7.000 år gamla. Man antar att denna hundtyp ska ha varit ganska vanlig på Nordkalotten. Fynden visar på en rad likheter med lapphunden bland annat specifika karaktärer hos deras tänder, särdrag som de också delar med norsk lundehund.

Det uppkommer fortfarande flera nya raser varje år. En av de allra vanligaste raserna, schäfern, uppkom för inte mer än hundra år sedan. 1905 registrerades den första schäfern i Sverige, varpå en snabb utveckling följde. Schäfern har sedan 1967 varit den populäraste hundrasen i Svenska kennelklubbens register.

 Det har länge debatterats kring klassificeringen att hunden är en underart Canis lupus familiaris till vargen (Canis lupus) eftersom detta resulterar i att de hundraser som vi känner idag klassifiseras som varianter och subvarianter.
Detta gör att vissa forskare fortfarande vill hävda hunden som egen art Canis familiaris precis som Linné gjorde 1758 när han beskrev den. Senare forskning av hundens DNA har dock påvisat hundens släktskap med vargen och därför reklassifiserade man den till en underart av varg 1993.

En studie ledd av Dr. Elaine Ostrander, genetiker vid Fred Hutchinson Cancer Research Center vid University of Washington, i samarbetet med Dr. Leonid Kruglyak har förändrat synen på ålder och släktskap bland hundraser.
Deras analyser av mitokondriellt DNA har bland annat visat på att Schäfern är närmare släkt till Mastiff, Boxer och andra typiska vakthundar  än de fårhundar de vanligtvis klassificeras tillsammans med .
Samma analyser visar också på att raser som Greyhound, Irisk varghund, Borzoi och Sankt Bernhards bär släktskap med fårhund.
Studien resulterar också i att man blir tvungen till att omvärdera olika rasers ålder. Raser som tidigare ansetts tillhöra de absolut äldsta som Norsk Älghund,  Faraohund och Ibizahund kanske inte är äldre än 150-200 år gamla i sin nuvarande form.


Födoämnen, skötsel och vård

Trots att hunden ursprungligen var en typisk köttätare, har den som husdjur anpassats till att äta samma mat som människan och blivit en utpräglad allätare.
Ständig tillgång till friskt dricksvatten är ett krav för hundens hälsa.
 Hundens lägerplats bör inte infekteras av parasiter. Ett tillfälligt bad är inte nödvändigt, men mycket nyttigt och hjälper till att hålla hunden i god kondition samt minskar den hos hundar som hålls inne i rum, ofta besvärliga fräna lukten.
 För unga hundar är en kraftig och närande diet av största vikt. Dels för att ge en kraftig kroppsbyggnad hos medelstora och stora hundraser och dels för att undvika valpsjukan.

I allmänhet är det viktigt för den psykiska utvecklingen att hunden så mycket som möjligt får vistas i människans sällskap. Det hjälper djuret även i intellektuellt avseende och skapar en bra relation mellan hunden och ägaren